MilkeShake

Jag förstår allt nu.. mina sinnen har börjat väcka mig till liv..mitt ego står i dörröppningen och vill komma in.. Jag bjuder in det för att lära mig att kunna ge det jag vill ge och ta det jag vill ta.. bägaren står och rinner över för fullt utanför.. jag kan höra hur det skvalar det är som ett ekoooo,, jag vet vad jag vill nu....... Jag ska leva mitt liv på mitt vis, sätta mig själv i första hand,, mina problem är mina och andras problem skiter jag fullständigt i, jag bryr mig inte längre helt enkelt.. vad lättare det känns då.. enkel fras.. rycka lite på axlarna och säga " det är inte mitt problem" rätt enkelt eller hur!!!

När man bygger ett pussel som efter halva vägen saknar och har trasiga pusselbitar så är det lika bra att lägga tillbaka det i lådan där det låg från början.. Känslan och spänningen att börja pusslet kändes otroligt bra tills det började vara svårt att finna rätt bitar på rätt plats,, vissa bitar var mycket trasiga men tron på att kunna laga pusslet och fortsätta bygga var så mäktig och så fruktansvärt stark.
Det var flera gånger som pusslet blev ihop rafsat för att återigen byggas om på nytt men tyvärr ville inte bitarna falla på rätt plats och dom bitar som jag verkligen trodde på gick bara ännu mera sönder.. lyckades visst inte bygga detta pussel som jag så starkt trodde på.. jaa..jaa..
Nu återstår endast för mig att lägga tillbaka pusslet bit för bit i sin låda och fundera över varje bit vad som var på riktigt och inte... Jag ska från och med nu göra mitt egna pussel.. jag ska bygga ett nytt pussel åt mig själv, bit för bit ,, jag ska vårda och ta väl hand om alla bitar tills jag får det pussel jag vill ha..

Jag ska börja lägga den första pusselbiten vid mitt hjärta och göra det helt igen sen ska jag ge pusslet mina lungor så jag kan forsätta andas sen ska jag ge pusslet mitt ansikte för att kunna le igen och så fortsätter jag så tills allt blir ett fullständigt och komplett pussel som ska leva ett gott, lärorikt och lyckligt liv... Jag är skyldig mig själv det :))

---

Den långa resan börjar någonstans man måste bara våga gripa tag i den och fortsätta våga följa vägen som skall leda till lärdom och vishet,, men endast du väljer om du vill åka med på den roliga resan eller är du den som väljer den tragiska?? Jag har förstått att jag varit vilse ett tag för det är ju faktiskt den roliga jag vill åka och strävar efter så nu jävlar anamma  är det jag som ska slita fram min kompass och finna den igen.. jag lovar mig själv det, jag kan det, jag vill det, och jag kommer att göra det och det finns ingenting som ska kunna hindra mig,, om hinderna försöker smyga sig fram kommer jag alltid att finna en ny bättre väg,,jag har tron på mig själv för jag vet att jag kan och vill,, jag har envishet och tålamod som få och från och med nu ska jag lägga allt det på mig själv.. 

---